fia0411

15 november 2009 21:47

Mysigt med belysningen :)

Jisses vilken katt!!

Madde

15 november 2009 21:54

Ja, men så go den ser ut! ;-) Vi har fastnat för den sorten så nu är det bara pengarna som ska sparas ihop först. Jag fick gör om bilden då huvudet inte fick plats på bloggen. Hehe! Då är det en stor pisse vill jag lova! Hehe!

Alltid kul föresten med nya besökare! Tack också för att du lämnade ditt avtryck så att jag kan kolla in din blogg också.

Önskar dig en trevlig fortsatt söndagskväll! Kram! ;-)

Yvonne

15 november 2009 23:09

Å, va mysigt det ser ut utanför huset! =)

Gulliga presenter ni fick! Kostar en Maine Coon SÅÅÅ mycket! Jösses! Men fint att spara till den. Då vet man att man verkligen vill ha en! =)

Vi har också såna tofflor här. För det är kyligt på golvet många gånger! Det uppskattas av gäster!

Må gott!
Kramis!

Madde

16 november 2009 01:26

Ja, visst blev det mysigt! ;-) Tyvärr så kostar en Maine coon så mycket men vi har också börjat kolla efter dem utan stamtavla, då blir det ungefär hälften av priset. Stamtavlor är mer för sådana som vill ställa ut sina katter. Tycker inte om det där skrytandet, bara löjligt! Namn som de ta mig sjutton knappt kan uttala själva. Kilometerlånga! Nej, vi vill ha en katt som vi kan mysa och prata med och som kommer känna sig väldigt omtyckt av oss här hemma utan en massa fjanterier! ;-)

Tofflorna ja, de var ju hur käcka som helst och de kom också till användning redan första dagen. Perfekt! Inga kalla fötter för gästerna här inte! ;-)

Önskar dig nu en riktigt God Natt! Kram! ;-)

Yvonne

16 november 2009 19:01

Jag gillar inte utställningar...
Tycker det ser så löjligt ut när folk (på hundutställningar) går med ett minikoppel på lilla vovven och nästan lyfter upp den i halsen för att huvudet ska vara rätt placerat. Och uppställning och sånt.
Syrran var med på en valputställning en gång. Hennes pappilon-hanne var ett litet yrväder som rusade runt i ringen och hade jättekul! Hon lät honom hållas och leka på. Det slutade med att han blev BIS. Haha!
Vi var jättenöjda med det och sen ställde hon aldrig ut mer!

Nä... Jag älskar våra katter för deras personlighets skull. Inte för hur dom ser ut! =)

Kram kram!

Madde

16 november 2009 19:22

Håller med! Jag har också älskat mina katter för deras personligheter och vilka underbara sådana de kan ha. Jag hade ett syskonpar där honan "Sotis" gick bort här i våras. Hon blev hela sjutton och ett halvt. Brorsan hennes "Tusse" blev tyvärr bara tretton men som jag älskade dessa underbara pissar. Det var ju mina bebisar, mina familjemedlemmar. Den chefen jag hade när Tusse gick bort kunde inte riktigt förstå hur man kunde sörja en katt så mycket. Men det kan man! Om man tar vara på sina djur och ger dem mycket kärlek så får man ju så otroligt mycket kärlek tillbaka. Så det så och hör sedan! Hihi!

Kram! ;-)

Yvonne

16 november 2009 19:30

Ja, visst sörjer man dom som de familjemedlemmar dom är!
Det gör vi också! Det är absolut inga slit och släng-varor, utan levande varelser som både får och ger massor av kärlek! =)