Ja det kan man undra? Vart har det tagit vägen? Var på loppis igår där det stod en hund kopplad med alldeles för långt band. Hunden hoppade och naffsade i kläderna och på händerna. Nu är inte jag hundrädd men tänk om det varit en som var det eller ännu värre ett litet barn som inte förstår att hunden "är bara lite leken av sig" och fått skräck för hundar resten av livet? Låter kanske drastiskt men jag börjar bli trött på all denna nonchalans vi har fått i vårat annars så vackra land.

Numer får man ju nästan ursäkta sig för att man står ivägen när man ska ta ett mjölkpaket ur mjölkdisken. Det puttas och trängs helt i onödan. För ingen ska komma och påstå att de har så bråttom att de inte kan vänta på sin tur. Ser mammor och pappor som är ute och går med sina barn. De håller dem i handen och går i sin takt. Tänker inte på att de små barnen har mycket kortare ben så det är ju inte helt ovanligt att man ser dem småspringa brevid. Har det blivit ackord på att umgås eller vad är det frågan om? Semestertider=lugnt och skönt. Eller? Tycker nog att det blir tvärt om.

Folk stressar i affärer, på badstränder, i trafiken, i hemmen, ja ta mig sjutton det stressas överallt. Nackdelen med denna stress är att det skapar en egoism som jag sällan skådat. Det hålls inte upp dörrar, ursäktas inte om man av någon anledning står i vägen och nästan blir nertrampad av den som vill komma förbi. Sköt dig själv och skit i andra har fått en helt ny betydelse. Själv blev jag uppfostrad med att säga ursäkta mig, om man ville förbi eller förlåt om man ställt sig lite dumt. Alltså vanligt hederligt svenskt folkvett. Vart har det tagit vägen?

Ta bara den här regeln där fotgängare har företräde vid obevakade övergångsställen. Ibland är det riktigt svårt att veta om de ska gå över eller inte. Jag vet att som bilförare så ska man ha uppsikt över detta och vara beredd på att stanna men när de nästan ramlar ut sidledes utan att kolla efter bilar efter man trott att de ska fortsätta rakt fram, ja, då är det inte alltid så lätt. Tycker också att man borde ha någon som helst självbevarelsedrift att det kan gå riktigt illa om man inte tittar sig för innan man går över. Fast och andra sidan så kan det ju alltid stå på gravstenen. Omkom i tragisk bilolycka men hon/han hade i alla fall företräde. Mmmmm.... Det hjälper ju föga om man är död menar jag. Stöter på sådana här exempel varje dag så nu kanske ni börjar förstå min fråga. Är den berättigad eller inte? Vad tycker ni?